söndag 15 mars 2015

Buteljerat solsken

Detta inlägget kan ha en tendens att bli en smula 90-talsnostalgiskt. Ta det som en varning för att sluta läsa, eller hellre, ta det som en uppmaning att fortsätta läsa. Vad du är väljer att göra är det på eget bevåg och ansvar.

80-talet var, parfymmässigt, en period av svulstiga, högljudda och gapiga dofter som hade för vana att göra entré långt före personen som faktiskt bar doften. Årtiondet därpå blev följdaktigen en kontrast till detta doftbeteende, åtminstone vad gäller trender. Det skulle vara unisex, androgynt och understated. Alla hängde inte på trenden, vissa fastnade i 80-talet, och andra blandade friskt det bästa av dessa båda årtionden.

Första hälften av 1990-talet bodde jag i London och hade mycket begränsad ekonomi. Eller rättare sagt, jag valde att lägga mina inkomster på rusdrycker och annat sinnesalternerande, konserter, festivaler, kläder och smink. Typ. Hade jag inte jobbat inom restaurangbranchen hade jag säkert aldrig ätit ett lagat mål mat om man bortser från när jag hade en date då killen bjöd och de gångerna var lätträknade. Ett av nöjena var att springa på Londons alla marknader, och på dessa ställen hittade man hyfsat välgjorda fakeparfymer. Oftast hade de namn som anspelade på den parfym de imiterade; Eden från Cacharel blev Paradise t.ex. Jag önskar jag minns fler, de var otroligt innovativa samtidigt som de var så självklara. Flaskorna såg alla liksdana ut; enkla, cylinderformade och med silverglänsande kork. Min favoritmarknad för fakeparfymer var Walthamstow Market som låg en kort bussresa från mitt hus. Det var också där jag kom i kontakt med Sunflowers för första gången.

Elizabeth Arden har väl aldrig varit kända för sina kvalitétsdofter, och deras Sunflowers är förmodligen den enda av deras dofter som jag kan tycka är helt ok. Jag fick en flaska Red Door av en pojkvän en gång och höll nästan på att kräkas. Köpte Splendor på tax free och mådde till slut illa av doften, fick Provocative Woman i julklapp av en välvillig mamma och sålde den kvickt. Jag har aldrig heller fattat vitsen med hela Green Tea-serien. Kanske handlar min inställning till Sunflowers helt om nostalgi, jag vet inte, men jag tycker faktiskt att det är en riktigt trevlig liten sak. Billig är den också. Det är också den enda parfym med melon som dominant not som faktiskt funkar på min hud. Melonen i den här skapelsen hittas i öppningen, men på min hud dröjer den sig kvar i minst ett par timmar. Det är en solvarm, fullmogen och mullig honungsmelon med ett förvånansvärt djup, och jag är jätteglad för att den stannar så länge. Faktiskt finns den med som ett stråk hela tiden, ända tills parfymen är helt borta från huden. Förstärkt med en blandad skål med citrusfrukter får den fin skjuts rakt in i hjärtat. Eftersom melonen är så pass dominerande på min hud har jag svårt att särskilja de olika blomnoterna i hjärtat. Lite ros skymtar fram, en svag nyans av jasmin. Basen är en träig historia som lyfter den övriga kompositionen utan att ta över. Lite som andrasopranen i en kör, livsviktig för att få en harmonisk helhet.

Framför allt är detta, i mitt tycke och på min hud, en solig doft. För mig funkar den allra bäst en varm och solig dag. Solmogna frukter, citrus och en luftig, träig bas gör sig fint i värmen, och i och med att sötman inte är kvalmig så blir det inte sliskigt. Som någon så poetiskt uttryckte det i en recension på Fragrantica: "If sunlight had a smell it would be from this bottle". Finns att köpa på nätet för under 200:-.

Flaskans avskalade 90-talsestetik tilltalar mig oerhört.

tisdag 10 mars 2015

Vår på flaska

Inspirerad av min fine parfymvän Niclas och hans inlägg om vårdofter, vill jag naturligtvis inte vara sämre än att själv skriva några rader om mina vårfavoriter. Niclas tenderar att dra sig åt krispiga citrusbetonade parfymer, något som ligger även mig mycket varmt om hjärtat men betydligt senare på året. På min hud kommer citrusen till sin rätt när solen är vaken dygnet runt och temperaturen är över 20 mest hela tiden. Våren däremot, handlar nästan uteslutande om den grönska som komma skall, och alla ljuvliga och ömtåliga små blommor som redan har börjat vakna till liv. Violer, liljekonvalj, narcisser, lövsprickning, gräs med citrus (jag ger mig) och en och annan frukt kan jag nog också klämma in. Följaktigen blir det en liten lista på några perfekta vårdofter.

Diorissimo är fullproppad med senvårens mest väldoftande lilla blomma, liljekonvaljen. Mina morföräldrars favoritdoft, mormor fick alltid en bukett av morfar på Mors dag. Inget säger vår så mycket som liljekonvalj. Läs mer vad jag har skrivit om doften här.

Tendre Poison, också den från huset Dior, är grön och skön på utsidan, men inte särskilt grön på insidan. Den luras lite. Öppningen är sprickfärdig av citrustoner som gör den bubblig och livfull, och i kombination med blommorna i hjärtat (bl.a freesia som är en av de vackraste vårblommor som finns) blir den perfekt på våren. Inte lika sprudlande och lätt som andra på listan, men den måste vara med. Jag har skrivit mer om den här.

Molinard de Molinard här snackar vi grönska! Bergamott, bittra örter och citron m.m i öppningen och så underbara, påträngande påskliljor och liljekonvalj i hjärtat. De sällskapar med rosor, ylang ylang och jasmin. Jag har skrivit mer om den här.

Marché aux Fleurs är ytterligare ett exempel från klassiska parfymstaden Grasse. Denna är från Fragonard, och den är fånigt billig. Hållbarheten är väl sådär, den finns bara i edt, men på de timmarna hinner du få dig en rejäl dos liljekonvaljer och luktärt. Jag brukar förstärka den med Diorissimo. Det blir en lager-på-lager-effekt som förlänger livslängden en hel del.

Violetta di Parma är den ultimata violdoften. Rena, oförstörda violer och den snyggaste flaskan på åratal. Läs mer här.


First från Van Cleef & Arpels är ett måste på våren. Fullspäckad med aldehyder och grönska. Även här återkommer jag till narcisserna, liljekonvaljerna och luktärten, som här samsas fint med hyacinter m.m. Det finns till synes ett helt sjok med flankers, d.v.s uppföljare eller varianter till den här, alla med olika tillägg efter ordet First - Premier Bouquet, Edition Blanche, Edition d'Or, Love etc, de verkar komma på löpande band. Säkert är de alla limited edition också. Jag föll handlöst för originalet, men de andra är säkert också riktigt trevliga. Läs mer vad jag har skrivit om den här.

Det var min lista. Vilka blir era vårfavoriter?



Årets senaste årslista någonsin

Ja, jag lever, men att jag har prioriterat annat än parfymbloggande är väl en underdrift. So many people to see, so many parties to go to, so many scents to discover. Ungefär så är det. Emellanåt är det liksom bara inte kul att skriva. MEN! Någon slags verklighetsuppfattning har jag ju, och när jag i går insåg att jag faktiskt inte hade bloggat på hela året fick jag lite dåligt samvete. Så nu ska jag sätta ihop en lista (eftersom jag säkerligen har en släng av OCD och älskar alla former av listor) på förra årets bästa och sämsta. Precis när ni har lärt er att skriva 2015 i stället för 2014.

Årets största kärlek:

Jag fick äntligen testa Portrait of a Lady från Frederic Malle igen efter nästan fyra års abstinens. Jag minns fortfarande känslan när jag testade den när jag var i NYC. Jag föll handlöst och hjälplöst, och sedan dess har jag inte glömt denna mastodont till doft. Nu har jag varit parfymnörd så länge att det är sällan jag faller så pladask för en doft längre. Det mesta är "helt ok", andra är en axelryckning, några är fina men inte tillräckligt för att skaffa en egen flaska. En sista grupp är bra nog att skaffa en dekant för att sedan fundera över stor flaska när dekanten väl är slut. POAL kommer att bli min en dag, men det kommer att krävas ekonomisk diciplin/storvinst/giftemål med rik man för att det ska bli verklighet, En flaska på 100 ml går loss på över 2000:-. Jag fick ett pytteprov av en generös parfymvän som gott och väl räckte till två användningar, men jag sparar de sista dropparna till ett mycket speciellt tillfälle. När t.o.m mannen jag dejtar (som också har blivit ganska luttrad vad gäller dofter efter att ha vistats i min närhet) tycker att den är perfekt, då är den nog perfekt.

Årets näst största kärlek:

Jag fick ett prov av en av mina fina parfymvänner på Van Cleef & Arpels Collection Extraordinaire Lys Carmin som hade gått sönder i posten. Således fick jag ett fantastiskt doftande kuvert. Doften var tillräckligt fantastisk för att göra mig lite sorgsen över att jag inte kunde testa den på huden, men samma fina parfymvän skickade ytterligare ett generöst prov till mig, så jag fick till slut möjligheten. Mycket riktigt, det blev samma reaktion från mig som när jag testade POAL. Omedelbar förälskelse, men på ett helt annorlunda sätt. Om POAL för mig stinker sex och förförelse, så är Lys Carmin ren klass. Klass och stil på ett gammaldags sätt; kråsblus, kamébrosch, ärvda pengar och villa på Hästö (ni som inte är från Karlskrona, tänk paradvåning Östermalm). På ett bra sätt. Kvinnligt och elegant. Klass och stil. Understated. Några veckor efter första test fick jag möjligheten att köpa en egen flaska till fyndpris från en annan parfymvän. Jag motiverade det som en julklapp till mig själv.


Årets bästa vintagefynd

Jag har länge haft en liten dekant på 5 ml av Coco från Chanel som jag vårdar ömt och använder vid speciella tillfällen. Förra året fick jag möjlighet att köpa en egen flaska edp till fyndpris. Detta är den doft jag för övrigt har fått den märkligaste komplimangen för när en 22-årig gosse närmade mig på dansgolvet och utbrast att min parfym gjorde honom galen. Lite sött eller bara konstigt?


Årets noter

Det händer att jag snöar in på enskilda noter och vill testa allt som har att den specifika noten i sig. Förra året var det tobak och jasmin. Året innan var det tuberos. Jag kom inte så långt i mitt testande, för jag hittade en grymt fin tobaksdoft väldigt snabbt. Wild Tobacco från Illuminum är perfekt. Den kastar mig raskt tillbaks till gymnasieåren (på ett bra sätt) när jag och alla i min bekantskapskrets rullade våra cigaretter själva och alla, utan undantag, använde sig av Grefve Hamiltons lösa tobak. Underbart. Wild Tobacco marknadsförs som en herrdoft, men jag tycker att den passar utmärkt oavsett om man är hon, han eller hen. Låt er aldrig begränsas av etiketter!

Jasmin som not går ju att hitta i alla möjliga typer av dofter, men jag var på jakt efter den ultimata solifloren. En parfym som fullständigt dominerades av jasmin; berusande, ljuvlig och förförisk. Svaret var enkelt. A La Nuit från Farbror Serge är den mest perfekta, rena jasminen jag någonsin har testat. Den doftar exakt som obygden i södra Frankrike gör på varma sommarkvällar. 

Årets besvikelse

Sephora i Malmö. Lite fusk eftersom det var i år jag var där. Men ändå. Enough said.

Nu orkar jag inte mer. Vi kan väl gemensamt hålla tummarna för att det blir lite fler blogginlägg i år. Jag ska bara sluta dejta och gå på fester först. IN YOUR DREAMS.


lördag 8 november 2014

A friend indeed

Vi har alla haft dem. Dagar vi bara önskar ska ta slut, men som känns milslånga. Allt går fel, jobbet är tråkigt eller känns infekterat, du har bråkat med någon du har kär, det regnar småspik och som grädde på moset går bussjäveln sönder när du ska åka hem.

Jag hade en sådan dag i veckan. Det var svårt att komma ur sängen, det blev stressigt till frukost, jobbet var lätt kaosartat och bussarna krånglade både dit och hem. Jag behöver inte ens nämna att vädret också var skit. Lyckligtvis är det inte ofta sådana här dagar hemsöker mig. Jag är duktig på att skaka av mig det negativa och tuffa på med ett leende på läpparna utan att älta och stressa upp mig för något jag inte kan påverka, men den här dagen kändes det inte ens bra när jag kom hem. Inte förrän jag hittade avin på golvet i hallen som signalerade att jag hade ett efterlängtat paket godsaker som väntade på posten. Det var nästan så tårarna kom, tårar av tacksamhet för att dagen faktiskt skulle sluta i dur.



Det var förstås ett paket från en av mina nördvänner, och det innehöll inte en, inte två, utan fem (5!) nya dofter som alla var mer eller mindre obekanta för mig, eller åtminstone obeprövade. Återigen glädjen med likasinnade, givmilda doftvänner. Vi ger och vi får, det lönar sig alltid för alla i slutändan. En av dofterna, So Nude, är en doft som har nämnts i många olika sammanhang, och som jag har hunnit bli nyfiken på under årens lopp. Det är en förhållandevis ny parfym, men vem orkar hålla räkningen när marknaden fullkomligt svämmar över av användarvänliga dofter. Namnet har jag förknippat med något hudnära, naket och myskbaserat. Jag har inte brytt mig om att researcha vidare, och nu när jag fick hem ett par milliliter blev jag ganska paff då jag upptäckte att det i stället handlar om en ganska blyg bukett vita blommor i stället. Mysk är inte ens listat som not! Framför allt är det tuberose som spelar förstafiol i denna lilla finstämda trio. För trots att den är uppbyggd på fler noter så är det en trio av blommor som utmärker sig. Tuberosen uppför sig på ett sätt jag inte trodde var möjligt; den är snäll och nästan blyg, men fortfarande ganska distinkt. Den får sällskap av andrefiolen ylang ylang, som inte heller den tar lika mycket plats som den brukar. Tvärt om harmonierar de båda fint tillsammans med en mjuk neroli. Det jag kan önska är att kardemumman och kumminet fick lite mer plats, men på min hud hamnar de i stället längst bak i publiken och skyms av alla andra. Trots det sitter jag nu med ett oerhört fint, hudnära och lite sorgligt adagio. Den är prisvärd, sitter länge på huden, och kan mycket väl bli en sådan där vardagsdoft man tar till när man behöver en kram eller en vänlig klapp på axeln. Jag vet i alla fall att den hjälpte mig.

måndag 25 augusti 2014

Den enda som inte fattar

Jag tror inte att jag bara talar för mig själv när jag antar att vi alla har befunnit oss i en situation där alla verkar förstå och ha insikt i det aktuella samtalsämnet. Alla utom du själv. Tidigare om jag hamnade i en sådan situation, orkade jag inte erkänna att jag inte hängde med i diskussionen, utan nickade glatt med och använde mina bästa skådespelartalanger. Det handlade inte om rädslan för att känna mig korkad i ett sällskap som alla verkade veta vad de pratade om, det var snarare brist på energi och lust inför möjligheten att stå inför en lång utläggning. Nu för tiden tänker jag oftast tvärt om. Jag vill veta vad det handlar om, särskilt om det rör sig om ett ämne jag är intresserad av till att börja med. Därför ställer jag frågor. Fnular och analyserar. Tvekar och blir entusiastisk. 

Jag befinner mig just nu i en situation där alla verkar ha fattat grejen utom jag. Det handlar förstås om parfym. En parfym som har fått oerhört mycket kärlek bland mina parfymvänner där den beskrivs som ett mästerverk. Parfymhuset i sig delar parfymvännerna i två läger; de som anser att huset i sig är innovativt och gör fantastiska, roliga och nytänkande dofter, samt de som tycker att det är ett överhypeat hus p.g.a dess nationalitet. Jag talar förstås om svenska Byredo. Själv har jag inga åsikter om huset i sig då min erfarenhet begränsar sig till att ha testat två av deras dofter, men kärleken för detta hus sträcker sig till internationella parfymcommunities. Det verkar mest vara svenskar själva som är skeptiska. I mitt lilla svenska gäng (se länk ovan) har doften Pulp (Do you remember the first time?) seglat upp som en av favoriterna, den har hyllats kors och tvärs sedan jag själv blev medlem i gruppen. Självklart blev jag nyfiken i en strut. Vad var det jag hade missat? Eftersom jag fortfarande bor i parfymshoppingens motsvarighet till en öken så har det funnits små eller inga möjligheter för mig att testa personligen, så när det blev en split i en systergrupp på Fejset var jag tvungen att haka på. Man kan ju inte dö nyfiken, det hade varit en förfärlig förlust. 

Det jag visste om doften, förutom hypen och kärleken, var att den skulle vara som en stor, härlig fruktskål med såväl inhemska som exotiska frukter. Den beskrivningen borde vara tillräcklig för att jag skulle ta mitt förnuft till fånga. Fruktparfymer, min hud och min näsa har inte världens bästa track record. Några enstaka få funkar bra, men majoriteten av den frukt som går ihop med min kemi är från citrusfamiljen. Den officiella doftpyramiden innehåller godsaker som röda äpplen, bergamott, kardemumma och fikon. Parfymvännerna talar sig varma för de härliga krispiga äpplen de får ut av kompositionen. På min hud luktar det konstant, utan någon nämnvärd utveckling, som de Victoriaplommon som har trillat av trädet och nu ligger, omgivna av getingar, i gräset nedanför. Alternativt en söt plommonlikör som står och dammar på mormors hylla. Det borde inte vara något dåligt - söt, lätt ruttnande frukt kan vara en fantastiskt doftupplevelse i en parfym (plommonen i Rochas Femme!), så jag får nog helt enkelt konstatera att detta inte är något för mig. Jag ser inte storheten. Kanske passar den inte min hud, kanske passar den inte min näsa. Nu har jag i allafall testat, för skam den som dör nyfiken!

Bilden lånad från dailytelegraph.co.uk

onsdag 11 juni 2014

Växthusminnen

Jag växte upp med ett trädgårdsmästeri som närmsta granne. Trädgården med dess äppelträd, rabarber, jordgubbar och stora växthus var en del av vardagen för mig, min bror och ungarna på gatan. Alltför ofta råkade en boll förirra sig över det låga staketet och det blev alltid en vild diskussion om vem som skulle våga sig över till andra sidan för att hämta tillbaks den. Ägaren, Gubben Josefsson, var nämligen en ganska folkilsk (barnilsk?) äldre man som satte skräck i barnen på gatan. Jag tvivlar på att han någonsin gjorde annat än var arg mot oss, men det var tillräckligt skrämmande för oss barn. Förutom ivägskjutna bollar så hände det att vi, i något mer mogen ålder, vågade oss in på ägorna för att palla äpplen, hela tiden med hjärtat i halsgropen. Oftast klarade vi oss utan att bli upptäckta. 

Värst av allt var ändå vid juletid när mamma stoppade på mig och min bror en sedelbunt med uppmaningen att gå och köpa julgrupper i växthuset. Vi försökte alltid hitta på ursäkter, vi blev akut sjuka eller fick trängande toalettbehov, plötsligt var det viktigt att träffa kompisarna precis just då, eller så var det något livsviktigt på tv (vilket naturligtvis inte var sant, det fanns ju ingen dagtidstv på den tiden). Allt för att undvika faran med att stå öga mot öga med Gubben Josefsson. Det var nämligen så att när man väl hade beträtt ägorna på andra sidan gatan fick man snällt gå och leta tills man hittade någon som kunde hjälpa till med ärendet. Hade man tur var det den snälle sonen eller hans nästan lika snälla flickvän man träffade först. Hade man otur var det bara Gubben Josefsson i närheten. Oftast hittade man någon i rummet som låg i direkt anslutning till växthusen. Där var det iskallt som i graven, i skarp kontrast med värmen som slog emot de gånger man fick lov att komma in i växthusen. Sonens flickvän tillät oss att följa med in och hjälpa till att välja ut blommor till grupperna som hon sedan komponerade. Framför allt valde vi bland hyacinter och julstjärnor som sig bör. Doften i växthusen var en alldeles säregen blandning av de starkt doftande blommorna och fuktig jord, och nu har jag hittat en parfym som fångar detta doftminne rakt av.



Neil Morris är ett amerikanskt nischhus som har funnit sedan 2005, men näsan med samma namn har betydligt längre erfarenhet än så. I över 30 år designade han personliga dofter på beställning från såväl privatpersoner som företag. Doften Rainflower sägs vara inspirerad av ett besök i Londons botaniska trädgård Kew Gardens (för övrigt mina gamla hemtrakter) och de doftintrycken parfymören fick av trädgårdarna precis efter ett kraftigt regn. För mig är det som att kliva rakt in i 80-talet och Josefssons handelsträdgård. I min näsa blir hyacinterna jordiga och fuktiga, för det är just hyacinter som dominerar den här doften på min hud, även om den får fint sällskap av tulpan, syren och jasmin. Gardenian får nästan inget utrymme alls och det är ganska uppfriskande då det brukar vara en ganska dominerande blomma i de flesta parfymer. Det hela rundas av med en mjuk myskbas.



Rainflower och övriga dofter ur husets kollektioner finns att köpa via hemsidan. Den är tillgänglig i parfumkoncentration. Läs mer här: http://www.neilmorrisfragrances.com/    

torsdag 27 mars 2014

Faran med likasinnade

Egentligen borde detta vara en glädjerik, lustfylld bloggpost. Jag har inte skrivit på en mindre evighet i brist på tid och lust, och därför borde det vara rimligt att detta kraftigt försenade inlägg skulle handla om glädjeyttringar om våren, glada tillrop etc. Så är icke fallet och nu ska ni får veta varför.

Jag är på väg mot förfallet. Det vettiga hade varit att glädjas åt att äntligen ha hittat hem, för att använda en utsliten klyscha. För första gången på många år känner jag att jag passar in i ett sammanhang, kring något jag alltid har känt mig ganska ensam om. Det borde vara underbart. Det var underbart, i flera månader. Nu har det blivit ett ok.

Det har visat sig att det finns andra som jag i vårt land och jag borde glädjas. Jo, jag gläds, det gör jag. Men satan i gatan, de drar ner mig i fördärvet. Min passion för doft har varit någorlunda lätthanterad för mig själv. Omgivningen har kanske inte alltid varit lika förstående, så därför kändes det ännu viktigare att ha hittat detta fantastiska forum på Fejset. Svenska Parfymkonnässörer. Smaka på namnet. För mig var det som att hitta hem. Änligen förstod jag att jag inte var ensam i min vansinniga besatthet. Fortfarande något ovanligt och konstigt intresse, men här fanns det människor som inte tittar på mig som om jag vore dum i huvudet när jag berättar att det bor ett hundratal flaskor parfym i olika koncentrationer hemma hos mig. Det är underbart att ha hittat likasinnade som faktiskt också har visat sig vara sköna människor också. Vi diskuterar dofter, skickar efter parfymer tillsammans och splittar flaskor, köper och säljer, decanterar och byter och skänker prover till varandra. Jag har lärt mig massor om parfymhus som jag tidigare bara snuddat vid eller aldrig hört talas om (L'Erbolario!) och jag har t.o.m fått chansen att dela med mig av lite kunskap. För är det något det här gänget besitter så är det kunskap. Vi kan så mycket tillsammans, och det är en grogrund för fantastiska, underhållande diskussioner.

Men mynten har som bekant två sidor (och jag är som bekant full av klyschor). Smakar det så kostar det. Herregud, vad jag köper parfym kors och tvärs, och så jävla roligt är det också. Just nu har jag fyra olika dofter som är på väg till mig, och bara i år har jag inhandlat fler än vad jag kan räkna på en hand. Kanske också två händer om jag ska vara ärlig. Det hade ju inte varit ett problem om jag hade vett att sälja av lite av det som redan finns på hyllan, men icke. Å andra sidan fick jag ju en fet löneförhöjning från kommunen på hela 600:-, så jag klarar mig nog. Kanske, kanske får jag lite vett i huvudet en vacker dag taggar ner min köplusta lite, men lämna mina likasinnade gör jag aldrig. Inte ens om mitt doftsinne försvinner för gott.

(Disclaimer: Jag hoppas att mina läsare känner igen drypande ironi när de ser det. Om inte lär ni ha grava problem med innehållet i detta inlägg).

Såhär kan en dekant se ut