Ode to Ysatis - en kärleksförklaring

Ysatis, du parfymers parfym
du är som att bära en fin kostym.
Elegant och tidlös,
sexig och kvinnlig
som med diamanter beströs.
Med kokosnöt i toppen
och jasmin i kroppen
de vilar på en bädd
med tuberose klädd.
Patchouli och jasmin
Du är så himla fin.

Jag minns inte vad som drog mig till Ysatis, men jag minns när jag köpte den. Det var på Englandsfärjan i augusti 1992, Ysatis var nästan 10 år gammal. Jag måste ha luktat på den före min resa, men jag minns inte hur och var. Det jag minns är känslan av "den ska bli min". Efter det blev Ysatis min signaturdoft, innan jag visste att man kunde ha en signaturdoft. Jag bar den vid alla tillfällen, varje dag, tills den tog slut. Så hittade jag en begagnad flaska på Tradera för några år sedan, och jag började minnas hur den en gång fick mig att känna mig: snygg, sofistikierad (om det var möjligt i ankellånga batikkjolar och farfarströjor), åtrådd och superkvinnlig. Flaskan på Tradera var nästan slut men jag fick den för en löjligt liten peng, och när jag fick hem den bekräftades minnesbilderna från den första förälskelsen på 90-talet.

Ysatis är den parfym jag har fått allra flest komplimanger för någonsin. Alla söta indiepojkar med page och randiga tröjor på 90-talet älskade den och det skänkte mig oerhörd glädje. Ysatis är ingen liten blyg viol, det är en typiskt högljudd 80-talsdoft som går in med full stridsmundering. Rosenträ och kokos (urk om man tänker efter) i öppningen och bullrig tuberose, narciss och nejlika tillsammans med en skitig jasmin i hjärtat. Basen blir riktigt animalisk med patchouli, sandelträ och civet (som är ett sekret från en sibetkatt). Ysatis är en parfym som ger folk migrän. Får de inte migrän så älskar de den. Behöver jag säga att jag tillhör den senare kategorin?